dagliljan

Nyligen avled min släkting i Tornedalen/Kiruna av sviterna av en utdragen sjukdomstid. Ingemar blev 65 år.

Jag tänker på våra barndoms lekar och alla mina besök i Saittarova.

Från köksfönstret i Saitta där mina föräldrar byggde sin stuga ser man över till Ingemar och Annette. Ingemar for fram och tillbaka med bilen till sina föräldrar, släktingar och vänner för att höra det senaste som hänt i byn och träffas Om kvällarna försvann bilen och det var självklart att Ingemar var och provade på fiskelyckan i någon närliggande sjö eller älven.

Mina och Ingemars föräldrar var bästa vänner. Släktskapet liksom vävdes ihop redan av våra föräldrar till en bra gemenskap oss grannar emellan i glädje och sorg.

Sista gången jag och Ingemar satt och pratade med varandra var det självklart på meänkieli. Det kändes på riktigt.

 

Dikten på Fonus hemsida över Ingemar gick rätt in i mitt hjärta. Den är sorgsen och vacker i det här sammanhanget men den skulle kunna användas i andra sammahang också. Den är vacker för oss som kallar oss för tornedalingar för den skapar bilder som så många av oss känner igen oss i:

 

Sov i ro där björkar susar

Sov i ro vid bergets rand

Sov i ro där älven brusar

Vila tryggt i skogens famn.

 

Min tankar går till Ingemars närmaste.